OMSTÄLLNING UNDERIFRÅN

“Sänd ditt bröd över vattnet, ty med tiden får du det tillbaka.”
– Predikaren 11:1

“Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”
– Gammalt djungelordspråk

Matvärnet och idén om samförsörjning bryter med det som vårt samhälle ständigt vill få oss att göra. Istället för att mäta oss själva och andra utifrån ett marknadstänkande skapas gemenskap, tillit och relationer. I den här texten försöker vi utveckla våra tankar kring detta. Vi tycker matvärn- och samförsörjningsrörelsen pekar ut en möjlig riktning mot verklig ekologisk omställning, mot nya sätt att leva och existera tillsammans och bort från de ekologiskt katastrofala systemens grepp om våra liv.

Matvärnsrörelsen tog fart under under coronapandemins andra år. På olika platser i landet hade folk gått ihop för att producera och förädla mat tillsammans; det odlades potatis, styckades älg, delades på griskött – och under vägens lopp kläckte en småbrukare i Ydre ordet Matvärn för vad folk höll på med. Ur detta föddes snart en facebookgrupp på en handfull personer som under rubriken Matvärn diskuterade och spred idén om att vi snarare än att jaga någon sorts ouppnåelig idé om “självförsörjning”, borde sträva efter en kollektiv förmåga att försörja varandra. Snart utkristalliserades ett antal principer för vad detta egentligen innebar och för att beskriva dessa lånades begreppet samförsörjning in från en grupp i Edsele som under några år experimenterat med liknande.

Detta var i början av året. Idag, ungefär ett halvår senare närmar sig ovan nämnda grupp tvåtusen medlemmar – varav en överväldigande majoritet är kvinnor. Det har startats nya matvärn på ett otal platser i landet och grupper som under många år hållit på med liknande verksamhet – fast under annan eller ingen rubrik- har hakat på. Det har även anordnats matvärnsforum där “matvärnare” från olika håll har kunnat träffas och knyta kontakter. Kort sagt, det har bildats en rörelse. 

Att bygga gemenskap 

Man kan alltså säga att samförsörjning är de bakomliggande principerna för Matvärn. Eller att Matvärn är ett exempel på samförsörjning (men man skulle kunna tänka sig flera).

Idén om samförsörjning är i sin tur enkel. För att värna varandra och andra går människor samman och skapar det de behöver ihop. Det här kan vara mat – som i fallet matvärn – men det kan också potentiellt vara andra saker som energi, timmer, kläder, kultur eller för den delen omsorg. Det viktiga är att det sker utan inblandning från de institutioner som försatt oss i den här situationen – det vill säga staten och marknaden. Grunden för samförsörjningen är istället ett självorganiserat civilsamhälle som fattar sina egna beslut. 

Arbetet utförs gemensamt och för att inte marknadstänkandet ska återuppstå i förändrad form fördelas frukterna av arbetet – maten till exempel – inte efter arbetsinsats, utan efter behov. Allt eventuellt överskott skänks bort. 

Istället för att övervaka och “polisa” varandra och förhålla oss till varandra som kunder, varor eller investeringsobjekt, vill vi bygga tillit och skapa relationer. Matvärn handlar alltså inte “bara” att fylla magen med mat utan också att fylla själen med gemenskap. Det är inte bara ett värn mot matbristen, utan också ett värn mot det konstanta mätandet och värderandet som genomsyrar våra liv och relationer i det här systemet. Vi tar inte bara tillbaka makten över vår försörjning. Vi återupprättar också de gemenskaper vi en gång haft men som tagits ifrån oss.

Det tydligaste exemplet på såna ”förlorade gemenskaper” är allmänningarna. Allmänningen¹ var — och är i viss mån fortfarande – en resurs som ägs och förvaltas gemensamt, lokalt och efter principer om självbestämmande av de som brukar den. I vår del av världen handlade det om utmarksskogar, betesängar, fiskevatten, slåttermyrar, byallmänningar, etc men även om frukterna av det skördearbete som utfördes gemensamt på privatägda tegar. Allmänningen låg tidigare till grund för det absoluta folkflertalets försörjning. Den trängdes tillbaka under den långa och smärtsamma process som förvandlade de flesta av oss till arbetare – i ordets bredaste bemärkelse. Den privatiserades, bolagiserades och förstatligades genom avvittring, skiftesreformer och baggböleri. Istället för att producera livets förnödenheter tillsammans med varandra blev vi hänvisade till det lönearbete åt stat eller företag som tidigare upptagit en mycket liten del av våra liv. 

Allmänningarna är inte helt borta. Vi har däremot kvar dem i olika odlingsinitiativ och lokala potatisåkrar runt om i landet. Vi har kvar dem i hur jakt och fiskevatten förvaltas, i gemensamma byastugor (ofta maskerade som officiella föreningar), i fäbodbruk och allemansrätt. Även renskötselns extensiva bete kan ses en rest av allmänningens praktik, ett sätt att bruka skogen “som om den vore allmänning” som rätt frekvent hamnar i konflikt med det privata och statliga ägandet. Konflikten formuleras ofta i etniska termer – som en kamp mellan svenskar och samer – men skulle lika gärna kunna ses som en kamp mellan ett sätt att nyttja det gemensamma som för inte så länge sedan var norm, och det kapitalistiska system som tvingats på oss alla från ovan. 

Vi har skrivit mer utförligt om den här processen, utifrån vårt eget nordiska perspektiv, i texten Några tankar om omställning. Det viktiga nu är att konstatera att även om inte alla allmänningar följde ovan nämnda riktlinjer för samförsörjning – men vissa gjorde å andra sidan faktiskt det! – så kan samförsörjningen och matvärnet ses som en sorts släkting i rakt nedstigande led till allmänningarna. 

Precis som allmänningarna är det ett sätt att förvalta och producera det vi behöver som går bortom de principer om vinst respektive centralisering som genomsyrar både “privat” – det vill säga företagsägd – och “offentlig” – det vill säga statlig – egendom. Och det är särskilt det som gör samförsörjning så intressant som exempel på ekologisk omställning! 

Staten och centraliseringen

Den pågående ekologiska katastrofen är inte given av den mänskliga naturen. Att frivilligt värna varandra, ta hand om vår närmiljö och sträva efter att efterlämna en så bra värld som möjligt till våra barn är tvärtemot vad de försöker slå i oss, inte för mänskligheten fullständigt främmande tankar. Tvärtom. Det är regel, snarare än undantag. 

Idag lever vi däremot i ett globalt ekonomiskt och politiskt system som hela tiden försöker intala oss att centralisering och strävan efter ekonomiskt vinning är det enda sättet att organisera ett civiliserat samhälle på. Den rådande ideologin insisterar på att de problem som uppstår är en oundviklig del av den mänskliga civilisationen, om inte till och med naturen. Men i själva verket är det här problem som i stor utsträckning är specifika för vårt nuvarande samhällssystem och – ska tilläggas – för de människor som tjänar på det. Det vill säga, samma globala elit som inte bara använder all makt den har för att bekämpa samtliga positiva alternativ till det här sättet att leva – eller snarare dö – tillsammans, och som dessutom står för en så otroligt mycket större del av utsläppen än resten av jordens befolkning tillsammans.

I själva verket har vi här kärnan till varför vårt nuvarande samhälle är oförmöget att ”ställa om”: de principer som genomsyrar det går inte bara totalt på tvärsen med det mänskliga livet, utan livet som helhet. De är på ett fundamentalt plan anti-ekologiska.

För att kunna bedriva exempelvis ett ekologiskt skogsbruk krävs inte bara kunskap om lämpliga träd att fälla, utan också en lyhördhet för den specifika skogens olika växtfaser, vilka biotoper som finns var, vilka möjligheter arter har att migrera när deras livsmiljö förändras, etc. Något som i sin tur kräver kontinuerlig närvaro i den lokala miljön och någon typ av makt att agera och fatta beslut baserat på den kunskapen.

Det här mekanismerna är genomgående för all verksamhet som har som ambition att ske i samklang med ett ekosystem, och de har att göra med det ständigt föränderliga och komplexa sätt på vilket ekosystem fungerar.  Självförvaltning – i motsats till centralisering – kommer alltid att vara ett bättre sätt att förhålla sig till ett ekosystem än central kontroll. Och eftersom centraliserad makt över ett territorium är essensen av vad det innebär att “vara en stat”, kommer ekologin alltid i konflikt med staten som politisk institution.

Det finns naturligtvis många försök att överkomma det här “problemet” utan att lämna ifrån sig makten. Det främsta är kanske det samarbete som just nu pågår mellan EU, agroindustrin och de stora tech-företagen², där man med hjälp av big-data, drönarövervakning, sensorer och automatisering försöker få kontroll över odlingsprocessen.³

Men det projektet är mer än ett alternativ till självförvaltning, ett toppenexempel på varför det här systemets “omställning uppifrån” inte fungerar.  Precis som man använt teknologin för att ta ifrån oss som arbetar makten över produktionsprocessen (först via koleldade ångmaskiner, sedan med löpande band och nu via appar och digitala plattformar), vill man nu “ta ifrån” ekosystemet kontrollen över sin “produktionsprocess”. Men genom att det görs på samma fantasilösa sätt som alltid hamnar man också i samma problem som alltid, det vill säga ökad energiåtgång. 

Vinsten och den universella ekvivalensen

Centraliseringen är genomgående även för de flesta företag. Det är de som äger som har makten och ägandet är i princip alltid koncentrerat i några få rikas händer. 

Då företag ägs kooperativt – som coop, arla eller norrmejerier – så sköts de å andra sidan på samma sätt som andra företag (hur skulle de annars stå sig i konkurrensen?). I de flesta fall idag – som i ovan nämnda exempel på “omställning” – är det dessutom näst intill omöjligt att skilja på det “privata” och “offentliga”. Det är samma strukturer, ledda av samma människor, styrda av samma mekanismer. 

Den viktigaste av de mekanismerna är behovet att gå med vinst. Den har sin grund i motivet att överhuvudtaget investera pengar i något: man vill att de ska öka i värde – annars är det lika bra att låta bli. Taget som helhet får vi då ett ekonomiskt system som måste expandera för att inte krascha, alltså tillväxt.

Det är därför inte bara de partier som representerar de rika, och som menar att samhället automatiskt mår bättre om de rika mår bra, som är lojala med det här systemet. Även de vars politik går ut på att beskatta tillväxten – oavsett om det är för att “ställa om” eller för att “fördela välståndet mer rättvist” – är beroende av att det överhuvudtaget finns en tillväxt att beskatta. Deras politik och existensberättigande är knutet till tillväxten, vilket gör att hela det politiska spektrat från vänster till höger i praktiken alltid prioriterar tillväxt framför ekologi – om än med olika motivering. Den ekologiska rörelsen har lagt ner mycket energi på kritisera de här mekanismerna. Den har visat hur det är omöjligt att frånkoppla ökad tillväxt från ökade utsläpp (s.k. decoupling) och även hur själva idén om fortsatt tillväxt går på tvärsen med ekologin som sådan, något som formulerats kärnfullt av klimataktivisten George Monbiot som problemet med “oändlig tillväxt i ett ändligt system” (där vår planet alltså är ett exempel på det sistnämnda).  

Men förutsättningen för att man överhuvudtaget ska kunna tala om tillväxt och vinst är att allting också kan mätas med ett och samma värde. Det krävs en universell ekvivalens – ett något snårigt begrepp som ungefär betyder “ett värde till vilket alla andra värden kan översättas”, men som har den fördelen att det kan gälla för snäckor, pokemons likväl som för likes. Ett litet mindre krångligt ord är naturligtvis pengar, men det kan finnas en poäng med att använda både. 

Pengar har varit med oss länge. Men det som har hänt i det här systemet, och en anledning till att man talar om det som “kapitalism”,  är att pengarna fått rollen som universell ekvivalens. De har blivit det enda accepterade sättet för människor att skaffa sig det de behöver, och inte nog med det. En allt större del av livet i bred bemärkelse underkastas idag den universella ekvivalensens tyranni. 

Ett exempel på det är att det idag blir allt vanligare att tala om samhällsfenomen i ekonomiska termer, som när det konstateras hur många miljoner ett förlorat människoliv kostar samhället, eller hur mycket vi faktiskt tjänar på invandring, eller vad alla “ekosystemtjänster” som går förlorade med den biologiska mångfalden är värda. Kanske kan man till och med kan sträcka sig så långt som till att säga att det kapitalistiska systemet blir allt mer fientligt inställt till andra värden än sig själv? Att oavsett om det är andliga, religiösa eller kulturella värden, oavsett om det handlar om värdet av en skog, ett vattendrag, en närmiljö, ett sätt att leva eller egentligen vad som helst som människor har en relation till som inte ännu förmedlas av pengar – så upplevs det som ett hot.

Men ett annat exempel på hur mätbarheten genomsyrar våra liv är känslan av alltings utbytbarhet som många upplever idag. Den har har delvis en materiell grund i en osäkerhet på arbets- och bostadsmarknaden. Du blir värderad och mätt på ditt jobb, du blir ständigt påmind om att du är utbytbar. När du kommer hem så är det till en lika osäker bostadssituation. Men det går djupare än så. 

Även när du har en fast plats i tillvaron blir du hela tiden påmind om att du skulle kunna vara någon annanstans där det är bättre. Du uppmanas jämföra det liv du lever, den plats du bor på, det arbetet du har med andra på samma sätt som du förväntas anta att andra jämför sig med dig. Du uppmanas tävla med dem på de sociala mediernas öppna marknad. Om du försöker dejta tvingas du göra det via digitala plattformar som likställer människor med produkter på en hylla och som i sin tur tvingar dig att göra dig själv till produkt. Osv.

Oavsett om det är pengar inblandade, eller om det är mer abstrakta exempel på den universella ekvivalensen som förhållningssätt, är det här alltså processer genom vilka allting görs utbytbart mot allting annat. 

Problemet är bara att det inte är så världen fungerar. Det här beror på att den idé om alltings utbytbarhet som är en förutsättning för det kapitalistiska systemet inte bara är fundamentalt anti-ekologisk, den är också falsk.

Du har bara ett liv. Det är lika enskilt, singulärt och outbytbart som en bergstopp, en glänta eller en utrotningshotad grodart. Om de saboterar en biotop så spelar det ingen roll om någon får ut ett större värde än vad de skulle fått om de inte gjorde det, eftersom den biotopen i alla andra världar utom den kapitalistiska är helt och hållet unik. Är den borta kan inte ens marknaden trolla fram den igen. 

Och kolets kretslopp skiter fullständigt i om ett företag klimatkompenserar genom något sorts kreditsystem – atmosfären värms upp lik förbannat och inga pengar i världen kan kompensera för det då jorden bara har en atmosfär. Och vad spelar ingen roll om vi bygger upp lokala kompensationssystem för att försöka köpa renskötares och lokalbefolkningens samtycke? Industriella vindkraftsparker skapar samma effekter på ekosystemet – och förmodligen också på människorna – oavsett vilka händer som byter pengar med varann.

Samförsörjning som ekologisk omställning

Det kan verka som att vi har hamnat långt bort från var vi började någonstans. Men i själva verket är det i ljuset av de här grundläggande systemproblemen som principerna om samförsörjning ska förstås. När vi säger att samförsörjning eller matvärn är ett exempel på en verklig ekologisk omställning så handlar det inte om huruvida potatisåkern plöjs med en dieseldriven traktor, om odlingen är biodynamisk eller om den är permakultur. Både drivmedel och odlingsformer är naturligtvis extremt viktigt när det kommer till en verklig omställning, men än viktigare är formen för hur saker och ting görs. Grundläggande  är att inte repetera de systemfel som orsakat den ekologiska och mänskliga katastrof vi befinner oss i från första början.

Här träffar en sådan princip som att “inte mäta varandras insatser” i hjärtat av vårt nuvarande genomruttna system. Den säger: vägra mät varandra, vägra vara varandras konsumenter och produkter, vägra vara varor och börja skapa relationer istället och bygga gemenskap. Bli något annat, bortom det här eländet. Bli enskilda, partikulära och omätbara – som en bergstopp.

Den rörelse som just nu är på gång kan ses som ett första embryo till det. Det är en grund som läggs till ett annat sätt att leva tillsammans. Det är absolut inte nog men det är en väldigt bra början. 

Samförsörjningsprincipen skulle kunna utökas till att omfatta allt större delar av det vi behöver för vår överlevnad. Som vi antytt i början är det inte särskilt svårt att tänka sig andra saker som vi skulle kunna producera tillsammans på liknande vis. Men vi skulle också behöva koppla ihop oss med det motstånd som faktiskt finns mot det system vi vill vara ett alternativ till – med miljörörelsen, klimatrörelsen, med de sociala rörelserna i storstäderna och den kämpande delen av arbetarrörelsen. Med alla de som kämpar där de står eller slåss febrilt för att ta sig därifrån. 

De sociala rörelserna och den aktiva kampen kan precis som samförsörjningsprinciperna, fungera som ytterligare en garant för att det som vi vill bekämpa inte återuppfinner sig själv i förändrad form med vår hjälp. Så blev fallet med 60- och 70-talet counter-culture rörelse. Genom silicon valley och “the californian ideology” gav upproret i slutändan en krisande kapitalism precis den kreativa input den behövde för att återuppfinna sig själv i form av såna planetära gissel som amazon, facebook, gig-ekonomi, lean production och new public management – och den gubben ska vi inte gå på igen. Också idag sker detta, i form av bland annat gentrifieringsprocesser i städerna, och grönt entreprenörskap. Den aktiva kampen och de motståndsallianser vi bygger behöver motverka alla sådana tendenser. Vi behöver kontra kapitalismens ständiga vilja att bli det enda medium genom vilket allt annat ska förmedlas, med verkliga relationer till varandra istället – till maten vi äter, platserna vi bor på, människorna och djuren vi lever våra liv med!

Men samförsörjningen kan också bli en inspirationskälla och en källa till självförtroende för de som kämpar. Den kan bli något som visar att vi faktiskt är kapabla att stå på egna ben, att vi inte behöver reformera det här systemet, att vi inte behöver vända oss till makten med våra krav utan att vi kan bygga oss ett liv bortom deras inflytande. 

Däremot är det viktigt att inte gå händelserna i förväg. Vi behöver visioner, men vi behöver också låta rörelsen leda vägen. Vi måste börja i praktiken, med levande relationer, verkliga djur och verklig jord mellan fingrarna. Vi måste börja med våra grannar och vi måste experimentera oss fram. 

Här finns en sista viktig poäng att göra utifrån ett omställningsperspektiv, och det är det sätt på vilket samförsörjningen faktiskt skiljer sig från allmänningarna. Allmänningarna hade en lång historia. Ofta fanns seder, koder, hävder och regler för hur de skulle skötas – på gott och på ont. Men hur mycket vi än kan sörja att de togs ifrån oss, och hur hårt vi än måste kämpa för att bevara de få som finns kvar, så är det vi bygger nu genomsyrat av en helt annan sorts öppenhet. 

Bakom det värn mot staten och marknaden som är inbyggt i samförsörjningsprinciperna, finns en möjlighet att utveckla nya former för liv, att sätta saker på spel och låta våra gemenskaper anta den skepnad som behövs för en verklig omställning. Det finns, med andra ord, en möjlighet att upptäcka något vi inte redan på förhand vet.

1. Inte att förväxla med det som kallas “besparings-” eller “allmänningsskog”,  som mer kan ses som en sorts bolagiserad kompensation för den mark som stals under avvittring och skiftesreformerna.
2. Se exempelvis Andreas Malms böcker Fossil Capital eller The progress of This Storm
3. https://radio.alltatalla.se/podcast/jord-at-folket-podden-10-unfss-med-birgitta-hedstrom

Fredag 6 maj till Söndag 8 maj håller nätverket Omställning Underifrån en nätverksträff i Njurunda. Under helgen kommer praktiska övningar som att stängsla skogsbete varvas med samtal och kunskapsutbyte. Samtal under helgen kommer beröra teman som Omställning i staden och på landsbygden. Tillsammans formar vi världen vi lever i och därför behöver vi samhällsvisioner bortom det system vi har idag, att drömma om och kämpa för.

Nätverket Omställning underifrån handlar om rörelsen från en ohållbar utveckling mot större sociala klyftor och ekonomisk rovdrift på människor och miljö, till en tillvaro som är socialt och ekologiskt hållbar på riktigt. Omställning Underifrån strävar efter att kombinera motstånd mot den rådande ordningen med byggandet av praktiska alternativ i vår vardag idag.

Träffen är självorganiserad och du som deltar förväntas bidra efter förmåga med det praktiska arbete som behövs för att träffen ska kunna bli av.

Anmälan på: https://forms.gle/mDBDRYdVjW6wutK38

Program

Plats: Folkets Hus i Njurunda

Fredag 6 maj

ca 10-15

Tjuvstart – För den som kan komma tidigare finns möjlighet till besök på en liten getgård, häng med killingar och praktiskt arbete med stängsling av skogsbete.

17 – 21 

Välkomstsamling med middag – Vi hälsar välkomna och lär känna varandra. Kort presentation av helgen, nätverken Omställning Njurunda och Omställning underifrån samt FOBO Sundsvall.

ca 19

Ett halvår med matvärn – Matvärnsrörelsen har pågått ett halvår nu och fått stor spridning. Vi pratar om idén bakom matvärn och samförsörjning samt diskuterar exempel och egna erfarenheter. Vad har vi lärt oss hittills? Hur kan vi ta samförsörjningstanken vidare? 

Lördag 7 maj 

9:00 

Uppstart  – Samling på folkets hus och samtal om programmet samt våra förväntningar på helgen.

10:30  

Studiebesök alternativ 1  – Stadsodlingar i Timrå och Sundsvall

Studiebesök alternativ 2 – Tillsammansodlingen Mjösund, Njurunda 

ca 16

Middag

17:00 – sent

Visioner om en fullständig omställning – Vi fördjupar oss i exempel på andra samhällsmodeller och pratar stora visioner. Till hjälp har vi en medlem i Rojavakommitteerna som kommer upp för att berätta om det revolutionära projektet i Rojava, Kurdistan; samt David från Omställning underifrån som kommer prata om ZAD i Nantes, Frankrike – ett territorium som befriats från staten i protest mot ett planerat flygplatsbygge. Vad är det vi strävar efter när vi pratar om omställning? Hur kan ett helt omställt samhälle se ut? Vilka visioner är det som driver oss och vilka förutsättningar har vi för att förverkliga dem? 

Det kommer finnas lättare mat och dryck och planen är att fortsätta samtalet under mer informella former kvällen ut.

Söndag 8 maj 

9:30 

Frukost med David Bennet, ordförande i Omställningsnätverket  – Vi träffar omställningsnätvkerkets ordförande David Bennet för ett kamratligt samtal om skillnader och likheter mellan våra respektive nätverk. Hur ser vi på omställning som en inre process och/eller social rörelse? Vad menar vi med ett omställt samhälle? Hur organiserar vi oss och hur hänger det ihop med vilket samhälle vi vill ha? Vilka krafter kan vi samarbeta med och stötta och vilka vill vi inte ha att göra med? Hur kan vi samarbeta och stötta varandra? 

11:00

Diskussion i nätverket Omställning underifrån – Vi avslutar helgen med ett samtal om vårt eget nätverk. Hur har organiseringen fungerat mellan förra träffen och den här ? Hur går vi vidare efter detta och vilka praktiker vill vi satsa på? Behöver vi slå fast några mer konkreta gemensamma mål, tid för kommande möten, etc? 

13:00 

Lunch och avslut –  Vi käkar ihop och hjälps åt med städning av lokalen!

Det går att delta i hela helgen eller i enskilda delar. Fika och mat ingår i deltagaravgiften men finns också att köpa för en billig penning.

Träffen är självorganiserad och alla förväntas bidra efter förmåga med det praktiska arbete som behövs för att träffen ska bli av. 

Kostnad: 300 kr för hela helgen, eller 200 kr för studerande/arbetslös (har du inte möjlighet att betala så hör av dig så löser vi det).

Anmälan: https://forms.gle/mDBDRYdVjW6wutK38

Med stöd av FOBO Sundsvall, Studiefrämjandet Sundsvall, Sundsvalls LS av SAC och Sundsvalls kommun.

Under den diskussion om samförsörjning vi arrangerade på vår senaste träff i Ångermanland introducerades vi till begreppet “Matvärn” som ett sätt att förstå samförsörjning i relation till mat. Sedan dess har begreppet kommit att cirkulera allt mer i omställningskretsar och på sociala medier. Att bygga Matvärn handlar om att trygga gemensam matförsörjning, bortom stat och marknad inför en eventuell kris. Vi ser detta som ett möjligt sätt att bryta vårt kollektiva beroende av det system som orsakar rådande ekologiska katastrof, dvs den kapitalism som förvandlar hela världen – människor, natur, men även mat – till varor. Därför har vi bjudit in en av de drivande i Edsele samförsörjningsgrupp för att ge sin syn på vad ett Matvärn kan vara.

By i byn – ett civilsamhälle byggt på samförsörjning

Ett Matvärn existerar på många nivåer. Utåt ser det ut som att vi tillverkar mat, inåt är kanske tillitsproduktionen det viktigaste, samtidigt som det är ett konkret alternativ till det rådande marknadssamhället. Gandhi spann som protest. Vi odlar morötter och slaktar som alternativ.

Matvärn är detsamma som att skapa lokal samförsörjning. I korthet betyder det att ett mindre antal människor producerar mat och ger till varandra och till sådana som inte kan arbeta, helt utanför stat och marknad.

Matvärnet ska värna lokalsamhället, livsmedelsförsörjning, matjordarna och skogen, människovärdet, solidariteten på platsen, lokal mattradition, mångfalden och samhörigheten med folk i andra länder och kulturer.

Matvärn kan endast skapas genom självorganisering. Varje Matvärn ska vara sin egen organisation. Inspiration kan hämtas från allmänningarna^[1], från Byakademins tillitsstadgar^[2] eller från något annat håll. Men ingen annan makt än den inre auktoriteten ska bestämma över det lokala Matvärnet.

Att upprätta ett lokalt Matvärn är att bygga en by i byn. By ska här tolkas som en förvaltningskultur, ej som en geografisk eller fiskal enhet. Ej heller som en samling hus.  Pandemin visade hur sårbara vi är och hur skör solidariteten är i världen och i landet. Sedan tidigare vet vi att industrijordbruket är extremt känsligt för störningar i tillförseln av insatsvaror – diesel, konstgödning, gifter, information, elektricitet med mera.

I Edsele upprättade några djurhållare, småodlare och intresserade en samförsörjningsgrupp för att börja göra mat tillsammans och diskutera mathållning i händelse av kris. Pandemin väckte till eftertanke. Man odlade potatis och grönsaker, höll grisar, gjorde konserveringskurs, delade på en älg med mera. Säckvis med potatis delades ut till äldre i byn. Endast hälften av befolkningen i vårt land är arbetsför. Resten är unga, gamla och sjuka. Även i byn Drömme skapades en liknande samförsörjningsgrupp men med andra utgångspunkter.

Att det skapas lokala samförsörjningsgrupper är ett uttryck för bristen på tillit till staten och kommunen och en längtan till frihet. Människorna tror inte att samhället klarar av att försörja sina medborgare i händelse av kris. Industriellt producerad och konserverad mat i industriellt organiserade militära förråd är inte hållbart i längden. Lokalsamhällen måste bygga upp sin egen mathållning byggd på regenerativa jordbruk. Människors relationer utanför stat och marknad kallas civilsamhälle. I välorganiserade demokratiska organisationer skapas den tillitskultur som samhällen byggs av. Det leder till uthålliga och hållbara lokalsamhällen.

En av Matvärnets grundtankar är just att inte låta mat och arbete värderas på en marknad. Därmed finns inget pris och ingen ekonomisk vinst att göra i systemet. Däremot ska arbetet vara ekonomiskt i betydelsen hushållande med knappa resurser. Vinsten kan beskrivas i termer av ökad tillit till den gemensamma förmågan, solidariteten och omsorgen. Men även i form av till exempel ökad mullhalt i matjorden och ökad biologisk mångfald i skogen (skogsbete).

Att verka för att öka tilliten till den egna förmågan innebär också att aldrig ta emot bidrag från staten. I samma ögonblick detta görs riktas tilliten till bidragsgivaren och relationerna förgiftas mellan deltagarna samtidigt som förutsättningarna för långsiktigt demokratiskt arbete förstörs. Det är ju dessutom staten som genom sin frihandelspolitik förstört matproduktionen i landet och lierat oss med imperialisterna i Nato.

Värna lokalsamhället och människovärdet

När det fanns 100 000 fäbodar i Sverige fanns det lika många kulturer i mjölken som syrades. Genom teknikutveckling inom jordbruket, vaccinet och inte minst laga skifte  möjliggjordes industrialiseringen av jordbruket med påföljande enfald. Mat och människor blev varor på en marknad. I arbetarrörelsen — som delvis bestod av jordbrukare som förlorat sin jord vid skiftet — sjöng man ”människovärdet fodra vi tillbaka”, syftandes på det värde de hade haft i de gamla byarna där de var en del av en gemenskap, en kultur, en ekonomi och en omsorg.

I äldre tider var skogen en del av byn. Där betade tamdjuren, där slogs vinterfoder på myrarna och där hämtades läkande örter. Människorna var en del av skogen i skogslandet (förhållandena var delvis annorlunda i södra Sverige med mer feodala traditioner), skogen var människornas skafferi, apotek och kyrka. Då liksom nu var vi ett naturfolk. Vi lever av vad naturen ger och därför måste vi förstå oss själva i relation till naturen.

Separationen från naturen samt ohållbara jordbruk har skadat oss. Långsamt måste vi återerövra lokala mattraditioner, regenerativa jordbruk och bärande relationer med våra nära. Våra konkreta svar på de globala kriserna kan endast utvecklas där vi har rådighet och det är i lokalsamhället. Det sker kanske bäst och tydligast genom maten.

Men kunskapen om hur man tillverkar mat, konserverar och distribuerar den är till stora delar borta ur folkminnet. De stora anhopningar av människor i städerna är ett stort problem. Hur ska de försörjas när industrijordbruket faller, när de stora kriserna drabbar vårt land? Detta måste så klart vara upp till de som bor i städerna, men enligt journalisten Gunnar Lindstedt behöver var femte arbetsför finnas i matproduktionen när oljan tryter — d.v.s. ca en miljon^[3]. Hur ska vi få ut så många i matproduktionen? Och hur ska solidariteten med människorna i städerna utformas? Hur kan stad och land gå hand i hand? En rörelse av människor är nog den enda vägen. De finns inga färdiga svar, de uppstår i rörelsen när människor möts men Matvärn är en väg.

Frågan om vad för slags mat som människor stoppar i munnen är en privatsak. Däremot är det en gemensam angelägenhet att maten produceras på ett sätt som gynnar vitaliteten i det gröna, tillväxt i naturen. Mullkapitalet bör växa till genom infångad koldioxid, närsalterna ska återföras till jordarna, symbiosen mellan växter och svampar utvecklas.

Självorganisering skapar frihet

De många allmänningar som finns och har funnits över hela jorden bygger på några enkla principer. Att gruppen har rådighet över tillgången (skog, fisk, vattenkraft o dyl.), att gruppen skapas genom självorganisering, att tillgången fördelas rättvist, att det finns klara regler med sanktioner och några principer till. Allmänningar är ett sätt att gynna naturen och dela på tillgången under rättvisa former. Det är att bruka natur utan att förbruka den. Men deltagarna behöver själva utforska och skapa den organisation som behövs för ändamålet..

Självorganisering är en nyckelfråga och innebär att en grupp upprättar sin egen inre auktoritet och är suverän att fatta sina egna beslut.

Att möjliggöra självorganisering är en del av Byakademins vision där omställningen till ett hållbart och livgivande samhälle baseras på lokala självorganiserande förvaltningskulturer. Det innebär rättigheter för lokala samhällen och ekosystem att existera, blomstra och utvecklas i samspel med omgivningen.

/Thorsten Laxvik, aktiv i Edsele samförsörjningsgrupp och matvärnsrörelsen

^[1] https://www.onthecommons.org/magazine/elinor-ostroms-8-principles-managing-commmons

^[2] https://foodshift.se/uploads/short-url/2pJ1MJicsZhtVkxwbd1T6lmMUaG.pdf

^[3] https://www.forum.se/bocker/157164/svart-jord/

eller – måste omställningen ske på landsbygden

Idag avslutas konferensen COP26. Bilder på sovande ledare kombinerats med bilder av demonstrationer som samlat tusentals deltagare i Glasgow och i städer världen över. De klimatrelaterade eftergifter från politiker och företagsledare som skett har sin orsak i det tryck som skapats av sociala rörelser och en långsamt skiftande opinion. Att t.ex. storföretag som Scania kräver ett högre koldioxidpris är ett tecken på just en sådan förändrad opinion.

Den rådande ordningen bygger på en kapitalistisk ekonomi som fått ett friare spelrum sedan 1970-1980 talet. Kapitalismen bygger i sin tur på maximal tillväxt vilket inte går att förena med ekologisk degradering. Det handlar inte bara om global uppvärmning utan om en mer allomfattande urholkning av förutsättningarna för liv på planeten. I värsta fall skapas en motsättning mellan omsorgen för det globala klimatet och den lokala miljön i närområdet. Inte minst nykonservativa idéer om hållbar tillväxt genom en utbyggd kärnkraft (uran har aldrig brutits på ett miljövänligt sätt) kan illustrera det.

Tanken bakom omställning underifrån är att det inte räcker att ställa krav på reformer och eftergifter från politiker och företag. Dels reagerar institutionerna de representerar för långsamt, men de förändringar som genomförs skiljer sig inte från de tankesätt som försatt oss i den situation vi befinner oss i. Det behövs alltså mer än mindre justeringar och parlamentariska reformer top-down.

En annan återvändsgränd är att stirra sig blind på individuella förändringar i livsstil eller konsumtionsmönster. Dels tenderar vi att kompensera för positiva beteendeförändringar genom att unna oss på andra områden (Jevons paradox) och dels orsakar den industriella produktionen av energi genom olja och gas den absolut största delen av utsläppen. Livsstilsförändringar är inte betydelselösa men har kanske större betydelse genom att de skapar ett engagemang för hållbarhet än genom att faktiskt minska påverkan på klimatförändringarna. För att livsstilsförändringar ska kunna få betydelse måste det vara möjligt och önskvärt för flertalet att kunna leva på ett annat sätt, idag är det snarare just ett livsstilsval. Gott samvete som konsumtionsprodukt för en ekonomiskt priviligierad elit.

Inom omställning underifrån har vi utforskat ett tredje alternativ. Det är ingen ny innovation utan bygger på en gammal tanke inom fackföreningsrörelsen. ”Att bygga ett nytt samhälle i skalet av det gamla”. Sen miljöfrågan uppstod som en politisk fråga har det funnits en växande medvetenhet, kanske speciellt i de radikala delarna av arbetarrörelsen om att detta nya samhälle också måste vara ekologiskt hållbart.

Botanikern Robin Wall Kimmerer beskriver i sin bok Braiding Sweetgrass utifrån sin akademiska kunskap och kulturarvet som Potawatomi, hur vi genom att studera ursprungsfolkens vetenskap om ekologisk samexistens och symbiotisk interaktion med sin livsmiljö kan upptäcka sätt att inte bara bevara vår närmiljö och vårt klimat utan faktiskt bidra till förbättring. Till ökad biologisk mångfald.

På ett liknande sätt har antropologen Helga Vierich beskrivit hur Kalaharis bushmen brukat Kalahariöknen som en skogsträdgård vilket gynnat många andra arter. Ett annat exempel är hur amazonas regnskogar delvis brukats som, och utvidgats tack vare skogsträdgårdsbrukande. Här finns embryot i en potential till att gå från att vi som art exploaterat och utarmat vår artgemensamma livsmiljö, till en ömsesidigt berikande symbios. De svar som dessa folkgrupper hittat för sina livsmiljöer och det liv de lever går inte att direkt översätta till de utmaningar vi möter, eller copy-pejsta till våra omständigheter. Vi kan inte exotifierande romantisera deras livsstil utan att också se att vetenskapliga framsteg fört med sig mycket gott t.ex. för personer med funktionsvariationer och ärftliga sjukdomar. Verklighetens Pandoras ask kan inte stängas igen när den väl öppnats men vi kan integrera, inspireras och dra lärdom av upptäckter, erfarenheter som ursprungsfolken gjort genom att lyssna och vara beredda att lära oss. Under senare år har det också funnits ett ökat intresse inom den radikala arbetar- och miljörörelsen för det samiska folkets levda och historiska erfarenhet och vissa samarbeten inom exempelvis motstånd mot gruvdrift och exploatering. Även om det behövs oerhört mycket mer av den varan.

Under Covid-pandemin har en ny grön våg ökat takten. Jag och min familj flyttade för ett par år sedan till landsbygden motiverade av bland annat av en önskan till ett större lugn och stabilitet. Vi har provat att självhushålla och hoppas kunna utveckla den delen av vårt liv mer på sikt gärna i samarbete med andra. Samtidigt är det ett på vissa sätt radikalt livsval. Vi saknar de av våra vänner som bor kvar i storstaden och har fått insikter om hur vi behöver anpassa oss. I sig tror jag inte vi lever mer hållbart, i alla fall inte än. Vårt val handlar mindre om att rädda världen än om vad vi trivs med och vad vi som individer mår bra av. Vi verkar inte vara ensamma. Under pandemin uttryckte 4 av 10 i en Sifo-undersökning att de kunde tänka sig att flytta till landet. Fler skulle nog göra det livsvalet om de hade chansen, men tillgången till jobb, svårigheten i att finansiera husköp, behovet av bil och körkort hindrar människor att välja ett liv på landsbygden.

Att flytta till landet är i sig inte heller automatiskt ett led i en omställning. Det behövs omställning på landsbygden också, och ingen sitter inne på receptet för hur en sådan omställning ska gå till eller hur visionen för en sådan skulle se ut. Jag personligen drömmer om att i fritt och frivilligt samarbete med andra kunna sträva efter just en sådan ömsesidigt berikande symbios som vissa ursprungsfolk lever och har levt, fast genom småskaligt lantbruk. Jag är inte säker på att det ens är möjligt, men jag är säker på att andra människor kan formulera andra visioner och drömmar som på sitt sätt är bättre och mer tilltalande. Några av dessa är visioner för ett hållbart stadsliv.

Det finns nog lika mycket som talar för, som talar emot både urbanisering (att folk i högre utsträckning bor i städer) och en motsatt ruralisering. Så som vi lever idag släpper vi t.ex. ut en hel del skit. Nu pratar jag inte om koldioxid utan allt från bokstavlig skit, till skräp och avfall. Bor vi i städer så samlas all denna på ett och samma ställe. Föroreningen blir begränsad. Bor vi på landsbygden kommer en hel del av denna oavsiktligen spridas ut, eldas upp och förorena närmiljön på ett mycket större område. En högre grad av självhushållning motverkar samtidigt denna tendens, men självhushållning är inte ett livsval som passar alla. Framförallt så vill fortfarande en majoritet bo i städer. Hållbara städer är fortfarande en utopi, men en utopi som en omställning underifrån kan sträva efter att förverkliga.

Omställning underifrån handlar därför inte ensidigt om att alla behöver flytta till landsbygden. Tvärtom handlar det om att vi alla på ett hållbart sätt ska kunna leva vårt bästa liv. Vi behöver uppfinna och omvandla städer så att de bidrar till närmiljön istället för att som idag, utarma denna. Det betyder andra, mer demokratiska maktförhållanden i städerna. Det betyder att hantera de skenbara motsättningarna mellan stad och land. Det betyder att hitta och bygga nätverk och ömsesidigt stärkande samarbeten och kommunikationskanaler mellan staden och landsbygden. Men det betyder också städer som bidrar till att stärka både det mänskliga, djur- och växtlivet på landsbygden. Ett stadsliv som är integrerat med landsbygdslivet. Omställningsaktivister i staden och på landsbygden skulle kunna samarbeta kring försörjning, informationsutbyte, kring att underlätta utflytt eller inflytt, kring hållbar produktion av basvaror.

2017 deltog jag i demonstrationerna kring G20 mötet i Hamburg. Några kamrater som jag reste med bodde i ett av de tältläger som uppstått för boende under mötet och jag besökte dem där mellan de olika demonstrationerna. Lägren var självorganiserade genom att boende och besökare hjälptes åt med alla praktiska sysslor som behövde genomföras. Bland annat serverades fantastiskt god mat till självkostnadspris. Denna hade donerats till demonstranterna av ekologiska gårdar i närheten av staden. Maten smakade nog så bra för att den lagats med bra råvaror, men nog fanns där också en god försmak av hur ett liv i ett annat system skulle kunna vara möjligt.

/Jonathan

Planen för den här träffen är ett fokus på det ömsesidiga mötet mellan deltagarna. Vi kommer att presentera ett antal programpunkter – föreläsningar, workshops, mm – som vi tror kan bidra till att lägga en gemensam grund för samtal, men då vi befinner oss i ett uppstartsskede med nätverket är det viktigaste arbetet det vi gör tillsammans, på plats. 

Målet är dels att skapa möjligheter för några att komma igång med konkret omställningsarbete. Det kan handla om att skapa förutsättningar för att upprätta brukarlag, leta efter lämplig mark o dyl, likväl som att utbyta färdigheter och lära sig saker som man sedan kan ta med sig hem. Omställningen till ett verkligt ekologiskt samhälle måste också kunna börja där vi lever våra liv (oavsett om det är i stad eller på landsbygd) och vi vill att så många som möjligt ska få ut något av träffen.

Men vi välkomnar också deltagare från andra sociala rörelser som arbetarrörelsen, stadskampen, kampen för minoriteters rättigheter, osv, samt de delar av den ekologiska rörelsen, exempelvis klimatorganisationer eller skogskampsgrupper, som kanske inte själva har möjlighet att delta direkt i ett omställningsarbete, men som är intresserade av att diskutera hur vi ömsesidigt kan stärka varandra. 

Sedan kommer vi också bli tvungen att ta i frågor om hur vi rent konkret går vidare med vårt arbete. Vad som är vårt gemensamma mål och hur vi organiserar oss.

Vi vill lämna så stort utrymme som möjligt för deltagarna själva att påverka innehållet på plats och programmet är som sagt valt med det i åtanke. Däremot har vi satt samman några mycket preliminära diskussionsfrågor, för att visa på riktningen inför mötet och ge intresserade en känsla av vad de kan förvänta sig: 

Vilka platser, rent geografiskt, är bäst för att börja bygga upp omställda försörjningstrukturer? 

Vilka organisatoriska former skulle en omställning underifrån kunna ta sig? Kooperativ, andelsjordbruk, allmänningar?

Vilka begrepp är användbara för att förstå det vi vill göra, nämligen skapa ett ekologiskt samhälle bortom både kapitalismen och nationalstaten? Hur kan man förstå begrepp som försörjningsautonomi, matsuveränitet, motmakt och samförsörjning i det sammanhanget? 

Hur mobiliserar vi allmänheten för de här frågorna utan att samtidigt skriva folk på näsan? Hur kan vi använda politiska analyser, historieskrivning, o dyl för att lägga skulden för situationen där den hör hemma? 

Hur försäkrar vi oss att en omställning underifrån inte förvandlas till en “omställning utifrån”? Dvs: hur upprättar vi och behåller kontakt både med övriga sociala rörelser som strävar mot en värld bortom stat och kapital och det omgivande lokalsamhället? Vilka behov ser vi hos respektive och vad kan och vad borde vi bidra med? 

Var har omställningen som störst potential att fylla en funktion? 

Hur går vi vidare härifrån och under vilka former?

I den här texten kommer jag förenklat sammanfatta mina tankar om hur mer kunskap om näring kan hjälpa omställningsrörelsen från individ till gruppnivå. Vi nutida människor lägger ut många essentiella kunskaper om livet på entreprenad, kunskap om näring inkluderat. Jag tror på att återerövrandet av denna kunskap spelar en nyckelroll i uppbyggandet av våra nya visioner. Denna text har en personlig prägel eftersom jag använt mig själv som försökskanin, och förhoppningen är att detta också gör det konkretare och enklare att förstå.

Så här tog jag mig an utmaningen att lära mig mer om kost:

Jag utgick från nedanstående positioner.

(Texten inom parentes, förklarar funktionen av positionen.)

• Att näringen kommer från levande organismer som levt på ett sätt som i så stor utsträckning som möjligt mött deras behov. (Detta medför värden som är livsbejakande, att maten håller hög näringstäthet och att genetiken hos de levande organismerna kan ta sitt fulla uttryck i motsatts till att genetiken formas efter ogynnsamma förhållanden och genetiken anpassas efter att kompensera bristen på mötta behov.)

• Att näringen kommer från levande organismer som levt inom ett avstånd som kräver så lite användande av fossila bränslen/el som möjligt. (Detta minskar beroendet av industrisamhället, minskar de övergrepp som sker på ursprungsbefolkningar, fattiga och ekosystem som sker i industrisamhällets namn.)

• Den kunskap som finns om vår biologiska farkost (kropp) tar upp, omvandlar, frigör och lagrar näring (1). (Detta ger information om vilka näringsämnen och andra aspekter som främjar eller hämmar näringsupptaget och specifika årstider och intervaller som spelar roll för tillgången på näring.)

• Vilka mängder näring som rekommenderas för olika personer, beroende på biologiska förutsättningar, livssituation och hur tillgängliga näringsämnena är i olika levande organismer (2). (Detta ger information om specifika näringsämnen att fokusera på.)

• Var står jag, min familj och mina samförsörjningskamrater nu, gällande näringsintag? Vad är visionen? (Detta hjälper oss att förstå utgångsläget, specificera behov och att förenkla navigeringen i en komplex process.)

Det jag försöker förstå är var dessa positioner kan mötas i en slags ”sweet-spot”/ideal kompromiss. Konkret har jag gjort en Excell-fil där jag listat de viktigaste näringsämnena för mig som ammar (se bild). Jag har skilt åt vilka näringsämnen som jag behöver få i mig på en daglig basis och vilka jag behöver över tid och hur mycket. Sedan har jag matchat behoven mot att ta reda på näringsinnehållet i olika livsmedel jag äter (3-4). Genom detta har jag fått en tydligare bild av vilka näringsämnen som jag har brist på och för mycket av. Tack vare denna djupare kunskap påminner jag mig dagligen om att äta vissa livsmedel och förbereder för att kunna ta tillvara på fler vilda livsmedel, testodla specifika nya perenner och annueller och köpa mer eller mindre av vissa livsmedel som jag handlar lokalt och även bland de storskaligt framställda livsmedel som jag handlar i matbutiken.

Personlig praktisk kunskap

Det som jag tar med mig praktiskt är bland annat hur svårt det är för mig att få i mig tillräckligt med D-vitamin, C-vitamin, järn och ibland B6 och folat, beroende på hur mycket kött jag äter. Men de första tre är de lurigaste för mig. Brist på dessa finns det en uppsjö information om, men det blir enklare att relatera till när det visar sig i ens egen verklighet.

D-vitamin och andra tillskott kanske inte alltid kommer att vara tillgängliga och jag försöker täcka mina behov utan tillskott. När det gäller D-vitamin betyder det cirka fyra ägg om dagen från september till maj eller att ersätta några ägg med svamp (5) eller vissa feta fiskar. Värt att tänka på är att inta D-vitamin tillsammans med något fett för bästa upptaget. Det var kul att läsa om hur kantareller bildar mer D-vitamin i sitt yttersta lager om man låter dem torka i solen. Det underlättar att kroppen kan lagra D-vitamin ett tag (hittade ingen bra källa som angav mer exakt tidsrymd, men troligtvis runt några få månader) då får man lite mera svängrum (6).

Det är viktigt för mig att tänka på att C-vitamin minskar mycket i mängd vid tillredning och förädling på olika sätt. Bäst rå och näst bäst fryst verkar gälla. Jag ska helt enkelt plocka mer av olika vilda syror, rönnbär och nypon i skogen och mumsa på, och jag ska plantera mer paprika, brysselkål och svarta vinbär till nästa säsong och frysa in.

Järnupptaget kan främjas av att man äter olika slags kött samtidigt och av att äta C-vitamin till maten som ni säkert har hört. Huruvida kalcuim skulle hämma järnupptaget verkar det finnas olika bud om. På livsmedelsverkets hemsida står det citat: ”Även ett högt intag av kalcium kan verka hämmande på järnupptaget, men detta har mest observerats i måltidsstudier (single meal) och inte över längre tidsperioder.” (7). Även te, vissa örttéer, kaffe, vin och vissa fiberrika livsmedel som spannmål, baljväxter och nötter, kan verka hämmande på upptaget av järn, men den senare gruppen kan tillredas på olika sätt för att minska den hämmande effekten. Hur jag än vrider och vänder på mitt kostupplägg är det svårt för mig att få i mig en tillräcklig daglig dos av järn.

Men skam den som ger sig. För att främja tarmfloran överlag och optimera näringsupptaget kan man testa att äta probiotika. En vanlig form av probiotika är mjölksyrabakterier som finns i bl a yoghurt, filmjölk, gräddfil, salami, surkål och syrad gurka. Det kan minska riken för diarré och återställa balansen i tarmfloran efter en antibiotikakur (8). Balans i tarmfloran är även kopplat till övrigt välbefinnande och depression (9).

Vidare funderingar

Detta öppnar förstås upp för nya funderingar och jag kommer fortsätta att leta mer kunskap om näringsinnehållet i vilda växter och mer om hur olika näringsämnen och mikroorganismer interagerar under näringsupptaget. Jag funderar även på om hemmagjord leverpastej kan vara något att våga prova att laga (10). Det kan vara lite torrt att lära sig näringsinnehållet för en mängd mat och tålamodskrävande att pussla ihop olika kombinationer. Det mest utmanande när det gäller att förändra sina kostvanor brukar ju vara emotionella och kulturella tankar kring mat. Som tur är för mig är jag ganska liberal och pragmatisk i mitt förhållande till mat, som ni säkert kan utröna i exemplet nedan. Om det blir en uppföljning på denna texten tänkte jag visa mer grafiskt visa den mat som vår familj behöver för att täcka upp näringsbehovet under en månads tid.

Avslutningsvis

Förhoppningen är att detta kan hjälpa till att synliggöra kostbehov inom samförsörjning och optimera hur mycket resurser som används till matproduktion. Och genom detta så smått öka friheten utanför industrisamhället genom att främja ekosystemen och människornas hälsa i dem. Att förenkla för ett hållbart leverne i motstånd mot industrisamhället som utrotar ekosystem och människor. Att denna uthålliga samförsörjning kan försörja kampen och den form den behöver ta.

Exempel

Jag vill såklart dela med mig av min excentriska excellfil. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå denna tabell men den kan förhoppningsvis vara kul att se ändå.

Referenser

(1) https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne

(2) https://lakemedelsboken.se/kapitel/nutrition/vitaminer_mineraler_och_sparamnen.html

(3) https://www7.slv.se/SokNaringsinnehall

(4) https://livsmedelsinfo.nu/livsmedel/n%C3%A4ringsv%C3%A4rde-r%C3%B6nnb%C3%A4r-fi.html

(5) https://www.researchgate.net/profile/Mattias-Andersson-7/publication/255918722_Fungi_and_Vitamin_D_-_a_sunny_story_in_Swedish/links/0deec520deeea0018a000000/Fungi-and-Vitamin-D-a-sunny-story-in-Swedish.pdf

(6) https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/vitaminer-och-antioxidanter/d-vitamin

(7) https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/salt-och-mineraler1/jarn

(8) https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/bakterier-virus-parasiter-och-mogelsvampar1/nyttiga-mikroorganismer

(9) https://www.vetenskaphalsa.se/forskning-pagar-kan-probiotika-behandla-depression/

(10) https://www.viaventri.se/2019/08/11/leverpastej/

/Sylvia