eller – måste omställningen ske på landsbygden
Idag avslutas konferensen COP26. Bilder på sovande ledare kombinerats med bilder av demonstrationer som samlat tusentals deltagare i Glasgow och i städer världen över. De klimatrelaterade eftergifter från politiker och företagsledare som skett har sin orsak i det tryck som skapats av sociala rörelser och en långsamt skiftande opinion. Att t.ex. storföretag som Scania kräver ett högre koldioxidpris är ett tecken på just en sådan förändrad opinion.
Den rådande ordningen bygger på en kapitalistisk ekonomi som fått ett friare spelrum sedan 1970-1980 talet. Kapitalismen bygger i sin tur på maximal tillväxt vilket inte går att förena med ekologisk degradering. Det handlar inte bara om global uppvärmning utan om en mer allomfattande urholkning av förutsättningarna för liv på planeten. I värsta fall skapas en motsättning mellan omsorgen för det globala klimatet och den lokala miljön i närområdet. Inte minst nykonservativa idéer om hållbar tillväxt genom en utbyggd kärnkraft (uran har aldrig brutits på ett miljövänligt sätt) kan illustrera det.
Tanken bakom omställning underifrån är att det inte räcker att ställa krav på reformer och eftergifter från politiker och företag. Dels reagerar institutionerna de representerar för långsamt, men de förändringar som genomförs skiljer sig inte från de tankesätt som försatt oss i den situation vi befinner oss i. Det behövs alltså mer än mindre justeringar och parlamentariska reformer top-down.
En annan återvändsgränd är att stirra sig blind på individuella förändringar i livsstil eller konsumtionsmönster. Dels tenderar vi att kompensera för positiva beteendeförändringar genom att unna oss på andra områden (Jevons paradox) och dels orsakar den industriella produktionen av energi genom olja och gas den absolut största delen av utsläppen. Livsstilsförändringar är inte betydelselösa men har kanske större betydelse genom att de skapar ett engagemang för hållbarhet än genom att faktiskt minska påverkan på klimatförändringarna. För att livsstilsförändringar ska kunna få betydelse måste det vara möjligt och önskvärt för flertalet att kunna leva på ett annat sätt, idag är det snarare just ett livsstilsval. Gott samvete som konsumtionsprodukt för en ekonomiskt priviligierad elit.
Inom omställning underifrån har vi utforskat ett tredje alternativ. Det är ingen ny innovation utan bygger på en gammal tanke inom fackföreningsrörelsen. ”Att bygga ett nytt samhälle i skalet av det gamla”. Sen miljöfrågan uppstod som en politisk fråga har det funnits en växande medvetenhet, kanske speciellt i de radikala delarna av arbetarrörelsen om att detta nya samhälle också måste vara ekologiskt hållbart.
Botanikern Robin Wall Kimmerer beskriver i sin bok Braiding Sweetgrass utifrån sin akademiska kunskap och kulturarvet som Potawatomi, hur vi genom att studera ursprungsfolkens vetenskap om ekologisk samexistens och symbiotisk interaktion med sin livsmiljö kan upptäcka sätt att inte bara bevara vår närmiljö och vårt klimat utan faktiskt bidra till förbättring. Till ökad biologisk mångfald.
På ett liknande sätt har antropologen Helga Vierich beskrivit hur Kalaharis bushmen brukat Kalahariöknen som en skogsträdgård vilket gynnat många andra arter. Ett annat exempel är hur amazonas regnskogar delvis brukats som, och utvidgats tack vare skogsträdgårdsbrukande. Här finns embryot i en potential till att gå från att vi som art exploaterat och utarmat vår artgemensamma livsmiljö, till en ömsesidigt berikande symbios. De svar som dessa folkgrupper hittat för sina livsmiljöer och det liv de lever går inte att direkt översätta till de utmaningar vi möter, eller copy-pejsta till våra omständigheter. Vi kan inte exotifierande romantisera deras livsstil utan att också se att vetenskapliga framsteg fört med sig mycket gott t.ex. för personer med funktionsvariationer och ärftliga sjukdomar. Verklighetens Pandoras ask kan inte stängas igen när den väl öppnats men vi kan integrera, inspireras och dra lärdom av upptäckter, erfarenheter som ursprungsfolken gjort genom att lyssna och vara beredda att lära oss. Under senare år har det också funnits ett ökat intresse inom den radikala arbetar- och miljörörelsen för det samiska folkets levda och historiska erfarenhet och vissa samarbeten inom exempelvis motstånd mot gruvdrift och exploatering. Även om det behövs oerhört mycket mer av den varan.
Under Covid-pandemin har en ny grön våg ökat takten. Jag och min familj flyttade för ett par år sedan till landsbygden motiverade av bland annat av en önskan till ett större lugn och stabilitet. Vi har provat att självhushålla och hoppas kunna utveckla den delen av vårt liv mer på sikt gärna i samarbete med andra. Samtidigt är det ett på vissa sätt radikalt livsval. Vi saknar de av våra vänner som bor kvar i storstaden och har fått insikter om hur vi behöver anpassa oss. I sig tror jag inte vi lever mer hållbart, i alla fall inte än. Vårt val handlar mindre om att rädda världen än om vad vi trivs med och vad vi som individer mår bra av. Vi verkar inte vara ensamma. Under pandemin uttryckte 4 av 10 i en Sifo-undersökning att de kunde tänka sig att flytta till landet. Fler skulle nog göra det livsvalet om de hade chansen, men tillgången till jobb, svårigheten i att finansiera husköp, behovet av bil och körkort hindrar människor att välja ett liv på landsbygden.
Att flytta till landet är i sig inte heller automatiskt ett led i en omställning. Det behövs omställning på landsbygden också, och ingen sitter inne på receptet för hur en sådan omställning ska gå till eller hur visionen för en sådan skulle se ut. Jag personligen drömmer om att i fritt och frivilligt samarbete med andra kunna sträva efter just en sådan ömsesidigt berikande symbios som vissa ursprungsfolk lever och har levt, fast genom småskaligt lantbruk. Jag är inte säker på att det ens är möjligt, men jag är säker på att andra människor kan formulera andra visioner och drömmar som på sitt sätt är bättre och mer tilltalande. Några av dessa är visioner för ett hållbart stadsliv.
Det finns nog lika mycket som talar för, som talar emot både urbanisering (att folk i högre utsträckning bor i städer) och en motsatt ruralisering. Så som vi lever idag släpper vi t.ex. ut en hel del skit. Nu pratar jag inte om koldioxid utan allt från bokstavlig skit, till skräp och avfall. Bor vi i städer så samlas all denna på ett och samma ställe. Föroreningen blir begränsad. Bor vi på landsbygden kommer en hel del av denna oavsiktligen spridas ut, eldas upp och förorena närmiljön på ett mycket större område. En högre grad av självhushållning motverkar samtidigt denna tendens, men självhushållning är inte ett livsval som passar alla. Framförallt så vill fortfarande en majoritet bo i städer. Hållbara städer är fortfarande en utopi, men en utopi som en omställning underifrån kan sträva efter att förverkliga.
Omställning underifrån handlar därför inte ensidigt om att alla behöver flytta till landsbygden. Tvärtom handlar det om att vi alla på ett hållbart sätt ska kunna leva vårt bästa liv. Vi behöver uppfinna och omvandla städer så att de bidrar till närmiljön istället för att som idag, utarma denna. Det betyder andra, mer demokratiska maktförhållanden i städerna. Det betyder att hantera de skenbara motsättningarna mellan stad och land. Det betyder att hitta och bygga nätverk och ömsesidigt stärkande samarbeten och kommunikationskanaler mellan staden och landsbygden. Men det betyder också städer som bidrar till att stärka både det mänskliga, djur- och växtlivet på landsbygden. Ett stadsliv som är integrerat med landsbygdslivet. Omställningsaktivister i staden och på landsbygden skulle kunna samarbeta kring försörjning, informationsutbyte, kring att underlätta utflytt eller inflytt, kring hållbar produktion av basvaror.
2017 deltog jag i demonstrationerna kring G20 mötet i Hamburg. Några kamrater som jag reste med bodde i ett av de tältläger som uppstått för boende under mötet och jag besökte dem där mellan de olika demonstrationerna. Lägren var självorganiserade genom att boende och besökare hjälptes åt med alla praktiska sysslor som behövde genomföras. Bland annat serverades fantastiskt god mat till självkostnadspris. Denna hade donerats till demonstranterna av ekologiska gårdar i närheten av staden. Maten smakade nog så bra för att den lagats med bra råvaror, men nog fanns där också en god försmak av hur ett liv i ett annat system skulle kunna vara möjligt.
/Jonathan
OMSTÄLLNING UNDERIFRÅN 